From Bangkok To Beijing - And Every Temple I Get In.

Det första vi ser när vi kommer fram till platsen, som  mer är känd som Killing fields, är ett stort monument i mitten av ett grönt fält. Rättare sagt vad ver ser efter att vi passerat järngrindarna, staket och de mindrabbade tiggarna som tålmodigt väntar utanför portarna, för att förhoppningsfullt få en gåva från någon av besökarna. På parkeringsplatsen springer några barn omkring, alldeles smutsiga, och ber västerlänningar om pengar, eller bara vatten. De är ju så törstiga.
Väl innanför grinden välljer vi att bli guidade runt området av en Kambodjans man i 50 års ålder. Innan vi kommer fram till det stora monumentet, som till en början ensamt drar all uppmärksamhet till sig, berättar guiden att han jobbat här i över tjugo år. Just när han säger det tänker vi inte mer på vad det egentligen innebär. Den fyrkantiga byggnaden innehåller flera våningar glasskivor där skalle efter skalle är uppradad efter ålder och kön. Byggnaden är uppförd av den Kambodjanska regeringen för att visa de fruktansvärda saker som hände just på detta fält, för ungefär 21 år sedan. Synen är fruktansvärd, men svår att ta till sig. Det är svårt att föreställa sig att alla della skallar är riktigta. Att varje huvud har innehållet tankar och känslor. Det hela blir lite mer verkligt av den stora hög kläder som ligger under det stora glasmonumentet. Manskläder, kvinnokläder och barnkläder. Allt har, antingen med hjälp av regnet, letat sig upp ur de massgravar som omgett monumentet, eller tagits till vara när man undersökt och grävt upp de flera tusen offren. Skallar visar tecken på olika dödsorsaker. Allt från hammare och yxa till grenar och skotthål. Nästan alla käkar saknar tänder, eftersom en framg¨ngsrik torteringsmetod var att dra ut offrets tänder en efter en. Andra var helt enkelt utslagna.
Det är nu det börjar gå upp för oss. Ungefär samtidigt som vi närmar oss en av gravarna och ser hur guiden kämpar med att hålla tårarna tillbaka. 20 år sedan han började. 21 år sedan hemskheterna upphörde, och man sedan började med uppgrävningar och undersökningarna. Han var en av de första som arbetade här. En av de som var med att gräva upp alla torterade, halshuggna, bundna och sönderslagna människor som låg huller om buller i jordhögarna runt om på fältet. Han var med när fotona togs. Foton som finns i böcker och museer. Foton på övergrepp på mänskligheten, övergrepp gjorda av Khmer Rouge.
Mannen berättar att han var bara 17 år. 17 år när han såg den största delen av sin familj avrättas, och de övriga svälta ihjäl. Hans mor, far och syskon. Alla blev mördade. I slutet överlevde bara två av alla de i hans stora familj. Det var några år efter detta han började jobba på området, medveten om att stora delar av hans familj låg begravda och sönderslagna i jordhögarna.
Vi vandrar mellan de olika gravhögarna, som fortfarande innehåller människoben, och på marken där vi går ligger tänder och benknotor utspridda. En krossad skalle sticker upp ur den torra vältrampade jorden vid sidan av ett stort träd. Överallt ligger det klädtrasor. De ligger fortfarande kvar och påminner hela tiden om hur verkligt och påtagligt det som hänt här är.
I de olika gravarna hittades offer utan huvuden. Nakna offer. Barn och kvinnor. Eller bara där man försökt få plats med så många som möjligt.

Även om det som hänt här är fruktansvärt, och påmminer så mycket om utrotningen under andra världskriget några decennier tidigare, så är platsen fridfull idag. Regeringen här i landet har tagit vara på området för att visa på de övergrepp som begåtts, så att de aldrig mer ska upprepas.
Idag är gravhögarna till viss del överväxta av gräs och blommor, medan fjärilar flyger mellan de ben som fortfarande sticker upp ur jorden.
Detta är verkligen en plats att se. Och något som turister här måste se, för att förstå vad som verkligen hänt här. Förstå hur mycket fruktansvärda saker som hänt här. Och lyssna på de historer som de drabbade vill berätta, för att ge upprättelse och rättvisa åt deras drabbade.
Alla ska få veta vad som hänt deras kära.
Alla.

/Hannes