Flight of the Gibbon
Vi overlevde!
Igar var vi pa ett riktigt aventyr; flight of the Gibbon.
Vi vaknade tidigt pa morgonen, bada tva lagom nervosa infor vad dagen skulle bjuda pa. Vi visste egentligen inte riktigt vad vi gett oss in pa. Vi hade last lite flygblad och sett lite bilder fran olika liknande turer, och hade till slut fastnat for den som verkade mest serios och saker. Efter en god frukost, tva trappor ned fran vart rum, och lite nervost smaprat med den hjalpsamma och trevliga tjejen i receptionen kom minibussen och hamtade oss. Nu var det dags.
Vi gav tog oss igenon de sma granderna i gamla staden och kom ut i den rusande trafiken i de nyare delarna av staden. Vi hamtade upp en thailandsk man och hans son pa ett ratt lyxigt otell for att sedan fortsatta till ett av de lyxigaste hotellen jag nagonsin sett! Forstt tog man sig over en lite vallgrav, som omgav hela omradet, for att sedan anlanda till ett uraldrigt tempelomrade som renoverats. I de gamla tempelsalarna hade man inrett hotellrum for de som hade pengarna som kravdes. Mellan tempelgangarna lag restauranger, stra grasmattor och swimmingpooler. Till raga pa det sa akte alla boende pa hotellet omkring i golfbilar for att ta sig till de olika omradena. Vilket stalle.
De vi hamtade upp var sjalvklart norskar... suck.
Efter nastan en timme nadde vi foten av berget dar den 1500 ar gamla regnskogen borjade breda ut sig. En bit langre upp skulle regnskogen visa sig innehalla kilometer av metallvajrar och andra hemligheter.
Rostiga skyltar vid sidan av vagen borjade varna for branta backar, och nog var det brant! Vid vissa tillfallen blev alla knapptysta i bilen, och jag tror alla tankte att nu valter bilen bakat. Vagen blev bara varee och varre, dar den slingrade sig fram langs raviner - sjalvklart utan staket och i princip utan motesmojlighet - . Det kandes redans som liseberg och ett aventyr, men det skulle bli mer.
Till slut nadde vi utgangspunkten av turerna. Vi skrev som vanligt pa papper som frantog oss ratten att stamma froetaget om nagot skulle handa och sa vidare... Innan vi skulle upp bland tradtopparna gick turen till narliggande vattenfall som var ungefar lika upplevelserikt som att lana bocker pa stadbilioteket. Inte sa. Men nu, nu var det dags.
Vi spande pa oss selar som skar in bade har och dar. Fick en bandana runt huvudet och fick hjalmar patryckta pa skallen. Darefter fordes vi till den forsta vajern. Herre gud! Alla i var grupp fick samma ansiktsuttryck nar vi fick syn pa vart vi skulle. Vi stod pa kanten av ett stup. Framfor oss lopte en metallina fran vanster, dar den var fast runt en stor sten, at hoger dar den lamnade marken och strakte sig ut over stupet, mot ett trad 40 meter bort. Tanken var latt svindlande. Instruktoren bad en frivillig komma fram och aka forst. Det drojde en stund, men vi sen manade vi fran den thailandska mannen, som snabbt svischade ivag mellan grenar och blad, ivag mot tradet. Darefter var det min tur. Jag hakades fast i vajerna ovanfor huvudet och kanstade mig ut over kanten. Hjartat bultade nar man foll nedat, innan selen rykte tillbaka en uppat och man flog frammot mot tradet, svavandes i luften. Wow vilken kansla! Ratt som det var stod man pa en plattform ihopsnickrad 40 m upp i luften, runt ett fler hundra ar gammal trad. Resten av gruppen foljde efter och nar vi alla var pa plats satte vi sikte mot nasta plattform, och sa hall det pa i samma stil mellan en del trad. Efter en bra stund hamnade vi aterigen vid en avsatts pa bergskanten. Ut fran ett jattetrad, nagon meter fran avsattsen, var vajern fast och den skot ut i luften bort fran tradet. Nar man foljde strecket, som langre bort sag ut som ett litet snore, kunde man inte urskilja var nasta plattform var. Vi hade hamnat vid banans langsta vajer. Pa 800m var detta den langsta i asien. Pa den hogsta ounkten lag marken ungefar 80m nedanfor. Det var helt fantastiskt, och en riktig adrenalinkick!
Turen holl pa i ungefar 3-4 timmar, och allt gick jatte bra for mig och Amanda. Varre var det for norskarna, dar de bortskamda tonaringarna dunkade i trad, slog fotterna i plattformarna och krachlandade vid landningsbanan fler ganger. Sa gar det.
I slutet av turen kom det varsta. Nar intruktorern skulle fira ner en, manuellt, fran en plattform ca 28 meter upp i luften. Da slog hojdskracken till lite. Amanda korde pa hard core-stile och kopplades fast i selen pa ryggen och firades flygandes ned, med magen mot marken och armar och ben utsrackta. Vilken kvinna. Jag valde att ha repet fast i selen pa magen, sa man kan halla i sig lite. Instruktoren markte nog att jag blev lite nervos. Inte bra for min del. Efter 3m stannade han nedfirandet i kanske 30s, en oandlig vantan, for att sedan lata linan lopa fritt. Usch och fy, det var skit laskigt. Han spande linan igen och nagra meter overmarken rykte selen tillbaka och jag saktade in. Vilken lustig kille. Verkligen.
Hur som helst var det en fantastisk upplevelse, som vi verkligen ar glada att vi deltog i.
Idag blir det att ta igen sig fran aventyret. Det gor vi bast genom att ata gott, lasa i sangen och sitta lite framfor datorn.
Det var allt for Chiang Mai-rapporten for denna gang. Vi aterkommer om fler aventyr narmar sig.
Hej pa er!
/ Hannes
Igar var vi pa ett riktigt aventyr; flight of the Gibbon.
Vi vaknade tidigt pa morgonen, bada tva lagom nervosa infor vad dagen skulle bjuda pa. Vi visste egentligen inte riktigt vad vi gett oss in pa. Vi hade last lite flygblad och sett lite bilder fran olika liknande turer, och hade till slut fastnat for den som verkade mest serios och saker. Efter en god frukost, tva trappor ned fran vart rum, och lite nervost smaprat med den hjalpsamma och trevliga tjejen i receptionen kom minibussen och hamtade oss. Nu var det dags.
Vi gav tog oss igenon de sma granderna i gamla staden och kom ut i den rusande trafiken i de nyare delarna av staden. Vi hamtade upp en thailandsk man och hans son pa ett ratt lyxigt otell for att sedan fortsatta till ett av de lyxigaste hotellen jag nagonsin sett! Forstt tog man sig over en lite vallgrav, som omgav hela omradet, for att sedan anlanda till ett uraldrigt tempelomrade som renoverats. I de gamla tempelsalarna hade man inrett hotellrum for de som hade pengarna som kravdes. Mellan tempelgangarna lag restauranger, stra grasmattor och swimmingpooler. Till raga pa det sa akte alla boende pa hotellet omkring i golfbilar for att ta sig till de olika omradena. Vilket stalle.
De vi hamtade upp var sjalvklart norskar... suck.
Efter nastan en timme nadde vi foten av berget dar den 1500 ar gamla regnskogen borjade breda ut sig. En bit langre upp skulle regnskogen visa sig innehalla kilometer av metallvajrar och andra hemligheter.
Rostiga skyltar vid sidan av vagen borjade varna for branta backar, och nog var det brant! Vid vissa tillfallen blev alla knapptysta i bilen, och jag tror alla tankte att nu valter bilen bakat. Vagen blev bara varee och varre, dar den slingrade sig fram langs raviner - sjalvklart utan staket och i princip utan motesmojlighet - . Det kandes redans som liseberg och ett aventyr, men det skulle bli mer.
Till slut nadde vi utgangspunkten av turerna. Vi skrev som vanligt pa papper som frantog oss ratten att stamma froetaget om nagot skulle handa och sa vidare... Innan vi skulle upp bland tradtopparna gick turen till narliggande vattenfall som var ungefar lika upplevelserikt som att lana bocker pa stadbilioteket. Inte sa. Men nu, nu var det dags.
Vi spande pa oss selar som skar in bade har och dar. Fick en bandana runt huvudet och fick hjalmar patryckta pa skallen. Darefter fordes vi till den forsta vajern. Herre gud! Alla i var grupp fick samma ansiktsuttryck nar vi fick syn pa vart vi skulle. Vi stod pa kanten av ett stup. Framfor oss lopte en metallina fran vanster, dar den var fast runt en stor sten, at hoger dar den lamnade marken och strakte sig ut over stupet, mot ett trad 40 meter bort. Tanken var latt svindlande. Instruktoren bad en frivillig komma fram och aka forst. Det drojde en stund, men vi sen manade vi fran den thailandska mannen, som snabbt svischade ivag mellan grenar och blad, ivag mot tradet. Darefter var det min tur. Jag hakades fast i vajerna ovanfor huvudet och kanstade mig ut over kanten. Hjartat bultade nar man foll nedat, innan selen rykte tillbaka en uppat och man flog frammot mot tradet, svavandes i luften. Wow vilken kansla! Ratt som det var stod man pa en plattform ihopsnickrad 40 m upp i luften, runt ett fler hundra ar gammal trad. Resten av gruppen foljde efter och nar vi alla var pa plats satte vi sikte mot nasta plattform, och sa hall det pa i samma stil mellan en del trad. Efter en bra stund hamnade vi aterigen vid en avsatts pa bergskanten. Ut fran ett jattetrad, nagon meter fran avsattsen, var vajern fast och den skot ut i luften bort fran tradet. Nar man foljde strecket, som langre bort sag ut som ett litet snore, kunde man inte urskilja var nasta plattform var. Vi hade hamnat vid banans langsta vajer. Pa 800m var detta den langsta i asien. Pa den hogsta ounkten lag marken ungefar 80m nedanfor. Det var helt fantastiskt, och en riktig adrenalinkick!
Turen holl pa i ungefar 3-4 timmar, och allt gick jatte bra for mig och Amanda. Varre var det for norskarna, dar de bortskamda tonaringarna dunkade i trad, slog fotterna i plattformarna och krachlandade vid landningsbanan fler ganger. Sa gar det.
I slutet av turen kom det varsta. Nar intruktorern skulle fira ner en, manuellt, fran en plattform ca 28 meter upp i luften. Da slog hojdskracken till lite. Amanda korde pa hard core-stile och kopplades fast i selen pa ryggen och firades flygandes ned, med magen mot marken och armar och ben utsrackta. Vilken kvinna. Jag valde att ha repet fast i selen pa magen, sa man kan halla i sig lite. Instruktoren markte nog att jag blev lite nervos. Inte bra for min del. Efter 3m stannade han nedfirandet i kanske 30s, en oandlig vantan, for att sedan lata linan lopa fritt. Usch och fy, det var skit laskigt. Han spande linan igen och nagra meter overmarken rykte selen tillbaka och jag saktade in. Vilken lustig kille. Verkligen.
Hur som helst var det en fantastisk upplevelse, som vi verkligen ar glada att vi deltog i.
Idag blir det att ta igen sig fran aventyret. Det gor vi bast genom att ata gott, lasa i sangen och sitta lite framfor datorn.
Det var allt for Chiang Mai-rapporten for denna gang. Vi aterkommer om fler aventyr narmar sig.
Hej pa er!
/ Hannes
Kommentarer
Postat av: Rebecka
Iiiiih, jag får kill i magen bara jag tänker på det, men ändå - det verkar ju skitkul!!!! Är avundsjuk på er. Fortsätt att ha det lika bra som ni verkar ha det, det är ni värda efter en höst på Sportshopen! :P
Puss och kram på er!!!
Postat av: Tina
........men nu har jag jag sett filmen och ni är helt galna!!!!!!!!!!!!!!!!!(men jag älskar er ändå) kram från Tina
Trackback
